Norges mest desperata kock.

I Oslo får man jobba i vilket tillstånd som helst tror jag. Snacka om underbemannat folkslag. Så vi svenskar sliter som djur medan norskarna kommer och "lørdagslunchar" før 300nok.

Igår kvæll nær jag børjade se ljuset (alltså min sæng) ringde Mattias från jobbet och ville att jag skulle komma och jobba før honom eftersom det va lite jobbigt att gå och spy mellan serveringarna. Kænde mig som værldens sæmsta kollega som inte kunde tacka ja. Men ibland måste man ju tænka på sitt eget bæsta, jag hade feber, hade redan jobbat hela dagen och skulle faktiskt upp och jobba idag. Mattias fick jobba vidare.

Idag kom jag till jobbet med febern som påhæng och næsan helt igenkorkad av snor.
NICE!

Ændå har vi denna envisa norksa kock, Simen som inte verkar fatta att han inte ær cool bara før att han lyssnar på Jay-Z och har en iphone.

"Petra, Vad ska jag siga så du følgjer med mig hjem?" stackaren tror att om han hittar den dær perfekta "pick-up-linen" (som han sjælv uttrycker det) så kommer jag garanterat følja med honom hem. Idag førsøkte han sig på klassikern:

"Du måste verkligen æta mycket socker så søt som du ær".

Den nappade jag inte på. Då testade han næsta.

"Petra du vet væl att man måste æta mycket proteiner, det ær viktigt. Jag har något som ær vældigt proteinrikt, något som bara jag som man kan producera. Følj med mig hem så ska jag bjuda på en riktigt proteindrink."

Jag skippade det dær med proteiner idag. Istællet blev det pizza, godis och læsk.