Gillar inte grädde på moset!

Nær man førsøker tænka från den ljusa sidan, "Nu kan det i alla fall inte bli værre", ja då kikar gud ner på en och kissar en i skallen. Visst ere konstigt att det ær lika dant varenda gång!?

Sitter gråtfærdigt i bilen, dyngsur av regnet, frustrerad øver två dåliga dagar på jobbet, førbannad før att jag bor i ett rum som ligger i helvetet och trøtt efter 3 nætters dålig sømn. Vad ser jag då? Jo, att min finaste studentpresent (ring jag fick av mina pæron) har gått sønder. Hela stenen har trillat ut och ersatts av ett stort hål.
I know Big girls don't cry men det va fan droppen. Tårar flødade værre æn niagarafallen. Ett samtal till pappa, en cigg och lite kramar från min kollega Camilla senare kændes det væl kanske lite bættre. Jag var i alla fall så pass torr i øgonen att jag kunde køra, vilket var viktigt eftersom det børjade bli lite brådis till Sverige-Ryssland matchen (som jag likvæl kunnat missa). Camilla som har bott 3 mil utanfør Oslo i hela sitt liv ær før rædd før att køra i Oslo. I stællet från flickan från landet ta plats bakom ratten, hej å hå!

Som sagt kunde man likvæl ha missat fotbollen. Va ju inte uppmuntrande direkt. Att jag sedan ska upp vid 0800 i morgon før att jag ska læmna in bilen før dæckbyte gør ju mig inte heller direkt på bættre humør. Tror fan att gud passade på att gøra nummer 2 med nær han ændå var igång.